Demens och ensamhet: Den nya sorgliga länken till ökad risk

Eftersom den sociala isoleringen i USA har ökat bland äldre vuxna visar en ny studie ett anmärkningsvärt samband mellan ensamhet och demensrisk, och en som är mest slående för amerikaner som representerar en stor del av befolkningen.               

I studien som publicerades den 7 februari i Neurology, den medicinska tidskriften för American Academy of Neurology, fann forskare en trefaldig ökning av risken för efterföljande demens bland ensamma amerikaner yngre än 80 år som annars skulle förväntas ha en relativt låg risk baserat på ålder och genetiska riskfaktorer. Studien fann också att ensamhet var associerad med sämre verkställande funktion (dvs en grupp kognitiva processer inklusive beslutsfattande, planering, kognitiv flexibilitet och kontroll av uppmärksamhet) och förändringar i hjärnan som indikerar sårbarhet för Alzheimers sjukdom och relaterade demenssjukdomar ( ADRD).

"Den här studien betonar vikten av ensamhet och frågor om social anknytning för att hantera vår risk att utveckla demens när vi åldras", säger ledande utredare Joel Salinas, MD, MBA, MSc, Lulu P. och David J. Levidow biträdande professor i neurologi vid NYU Grossman School of Medicine och medlem av neurologiska avdelningens centrum för kognitiv neurologi. ”Att erkänna tecken på ensamhet hos dig själv och andra, bygga och upprätthålla stödjande relationer, ge välbehövligt stöd till de människor i våra liv som känner sig ensamma – dessa är viktiga för alla. Men de är särskilt viktiga när vi åldras för att öka chanserna att vi försenar eller kanske till och med förhindrar kognitiv försämring.”

Demens drabbar mer än 6.2 miljoner vuxna i USA, enligt en specialrapport från 2021 från Alzheimers Association. Sedan coronaviruspandemins början har ensamhetskänslor drabbat uppskattningsvis 46 miljoner amerikaner, och mer frekventa känslor av ensamhet hittades hos vuxna i åldern 60 år och äldre.

"Denna studie är en påminnelse om att om vi vill prioritera hjärnans hälsa, kan vi inte ignorera rollen av psykosociala faktorer som ensamhet och de sociala miljöer vi lever i dagligen", säger Dr Salinas. "Ibland är det bästa sättet att ta hand om oss själva och de människor vi älskar helt enkelt att regelbundet nå ut och checka in - att erkänna och bli erkänd."

Dr Salinas tillägger, "Vi kan dela med oss ​​när vi känner oss ensamma, uppskatta med varandra hur ensamhet är vanligt och acceptera att ge och be om stöd kan vara svårt. Lyckligtvis kan ensamhet botas. Och även om vi kan behöva vara sårbara och kreativa för att komma på nya sätt att ansluta, är chansen stor att även den minsta gest har varit värt det."

Hur studien genomfördes

Med hjälp av retrospektiva data från den befolkningsbaserade Framingham-studien (FS) granskade forskarna 2,308 73 deltagare som var demensfria vid baslinjen, med en medelålder på 4. Neuropsykologiska mätningar och MRT-hjärnskanningar erhölls vid undersökningen och deltagarna tillfrågades hur ofta de kände sig ensam tillsammans med andra depressiva symtom, som orolig sömn eller dålig aptit. Deltagarna bedömdes också för närvaron av en genetisk riskfaktor för Alzheimers sjukdom som kallas APOE ε144-allelen. Sammantaget rapporterade 2,308 av de XNUMX XNUMX deltagarna att de kände sig ensamma tre eller fler dagar under den senaste veckan.

Studiepopulationen utvärderades under ett decennium för demens med rigorösa kliniska metoder, och 329 av de 2,308 144 deltagarna diagnostiserades därefter med sjukdomen. Bland de 31 ensamma deltagarna utvecklade 80 demens. Även om det inte fanns något signifikant samband mellan ensamhet och demens hos deltagare i åldern 60 år eller äldre, hade yngre deltagare i åldern 79 till 4 som var ensamma mer än dubbelt så stor risk att utveckla demens. Ensamhet associerades med trefaldigt ökad risk bland yngre deltagare som inte bar APOE εXNUMX-allelen.

Forskare drog slutsatsen att den tredubblade risken möjligen var relaterad till samband mellan ensamhet och tidiga kognitiva och neuroanatomiska markörer för ADRD-sårbarhet, vilket ökar potentiella konsekvenser för befolkningens hälsa för observerade trender i ensamhet. Ytterligare fynd visade att ensamhet var relaterat till sämre exekutiv funktion, lägre total cerebral volym och större skada på vita substanser, vilket är indikatorer på sårbarhet för kognitiv försämring.

Förutom Dr Salinas var även forskare från Boston University School of Public Health, Boston University School of Medicine, University of California Davis och Biggs Institute for Alzheimers and Neurodegenerative Diseases vid University of Texas Health Sciences Center San Antonio involverade i studien.