Nyheten har varit lite chockerande den här veckan i sin rapportering om livet i Zimbabwe. Först får vi höra att koleraepidemin blir värre. Och så säger Robert Mugabe att det är under kontroll och att det inte finns någon epidemi. Nu får vi veta av en av hans ministrar att Mugabe bara var "sarkastisk" och en annan minister har meddelat att det är resultatet av "biologisk krigföring" från Storbritannien. Förmodligen tror vissa faktiskt på detta – jag undrar om de också skulle tro det om talesmannen hade meddelat att kolera sprids av blå utomjordingar från planeten Zog och att det inte var regeringens fel på något sätt alls. Enligt vissa bedömningar är Mugabe väldigt smart så veckans utspel från honom och hans regering om koleraepidemin verkar förvirrande.
Efter att precis ha bott i Harare i ett par veckor kan jag ärligt säga att livet där är hemskt. De enda som verkar ha det bra är de statliga tjänstemännen som kör runt i stora bilar och lever ett lyxigt liv. I de exklusiva områdena byggs enorma herrgårdar. Men staden är smutsig. I vissa områden kan du känna lukten av avloppsvattnet som rinner längs vägkanten. Det finns väldigt lite vatten och vissa hem har inte haft vatten på flera månader. El är mer av än på.
Det sitter folk vid sidan av gatorna och säljer vad de kan – några tomater eller lök, ved, ägg. Barnen är trasiga och ser hungriga ut. De vackra parkerna och trädgårdarna är alla igenvuxna. Gatubelysningen faller omkull i vinklar; trafikljusen fungerar ofta inte.
Harare hade varit ganska torr; inte mycket regn. Nu när regnet har kommit kan vi förvänta oss att koleran (förlåt – som inte finns) kommer att öka snabbt. Naturligtvis påverkar koleran de fattiga människorna i townships i Harare. Sjukhusen har ingen medicin, så även om kolera är lätt att behandla, dör människorna.
Vi gick inte till några butiker eftersom det finns ett nytt system nu. Vissa människor har inrättat butiker i sina hus. De tar med sig saker från Sydafrika säljer det hemifrån. Om skattemyndigheten fångar dem kommer de att hamna i svåra problem. Men de håller sina portar låsta och släpper bara in folk som de känner. Naturligtvis är alla dessa försäljningar i amerikanska dollar eftersom Zim-dollar inte accepteras av någon och är omöjliga att använda längre. Det finns inte tillräckligt med det och inflationen gör att det tappar halva sitt värde varje dag. Bränsle fanns tillgängligt i begränsade förråd. Vissa bensinstationer säljer nu öppet i amerikanska dollar.
När man kör genom Zimbabwe pågår det bara lite jordbruk. Regeringen har delat ut nya traktorer till sina få favoriter och, har jag fått veta, delat ut utsäde, gödningsmedel och bränsle. Många av insatsvarorna säljs i städerna så att "bönderna" kan göra en snabb vinst. Kanske är de för hungriga för att vänta på att grödorna ska växa, eller så är de rika nog att inte behöva plantera. Vi såg några traktorer som plöjde och … en traktor arbetade … som taxi. Men i grund och botten är många av de gårdar som brukade vara så produktiva igenvuxna och går tillbaka till bushen.
Det fanns vägspärrar vid varje stad längs vägen. Det brukar vara cirka fyra poliser vid varje. Jag tror att vi gick igenom 12-15 vägspärrar från Harare till Vic Falls – ett par bara några hundra meter från varandra – var och en ville granska samma dokument och ställa samma frågor. Bara en gång träffade vi en särskilt giftig polis, men eftersom alla papper för bilen var i ordning var det lite han kunde göra.
Det är min berättelse från Zim. Det gör mig så ledsen. Och allt detta har hänt i namnet "en-man-en-röst". Jag tror att om vi frågade de människor som har förlorat sina jobb; som svälter; som är sjuka, vad de tycker om att kunna rösta, de skulle inte bry sig ett tuss. Och vad folk än tycker om det gamla Rhodesia fungerade landet; människorna matades, utbildades och togs om hand. Vi borde skämmas för att denna situation har uppstått i Zimbabwe, särskilt nu när det inte finns något vi kan göra. Vi kan bara titta och gråta. Kanske kommer det att ändras en dag.
